När det är kvicksand under ens fötter
Det är jobbigt nu. Det känns inte bra. Ingenting är som det ska. Jag är borta. Hjärnan slutar att hjälpa till att få kroppen att fungera. Jag är i det där svarta hålet igen, längre ner än vad jag varit de senaste månaderna och då har jag ändå varit riktigt nere..den där Märy och jag håller på att tappa bort varandra. Det är en relation i kris. Idag har Freddie och jag mailat en del. Hon har varit ett snällt stöd när jag träffat henne då Märy varit iväg. Jag hänger verkligen i en skör tråd mellan alla stolarna på psyk. Jag ser inte riktigt meningen med att fortsätta där. Det går aldrig framåt. Ingenting händer. Det skulle göras så bra vårdplanering men den lyser med sin frånvaro som allting annat. Jag har de senaste veckorna bett om mer lugnande..”nej, vi måste trappa ut din benso”. Men för HELVETE! jag kan inte andas..jag kan inte leva såhär..det går inte! Att människor inte förstår det!
..äsch ryck upp dig lite..
Visst ska rycka upp mig..ska bara se om jag kan få lite syre för att andas först.
och alkoholen då..ja, vad säger man..”Epic fail” tror jag är den rätta benämningen..passar även med ”åt helvete” ”misslyckad” eller andra ord som betyder att man, som man själv sagt i hundra år, är en helt värdelös människa.
Jag bestämde idag att jag inte ska gå till Märy och Freddie längre. Det blir bäst så. Jag klarar mig. Bättre att andra får tiderna bättre. Jag vet att det är kö till psyk.
Nä, nu ska jag fortsätta med alla tio sakerna som jag håller på med samtidigt. Tror att min mani är på väg..känns så ibland...
/Smilla