SmillaMcLeod

Jag har mått dåligt i princip hela mitt liv. Det finns få stunder som jag kan minnas total lycka och bra mående i kroppen och mest av allt i själen. Små små ljusglimtar kan man hitta om man gräver djupt. Från min barndom är det mörkt. Två saker värmer mitt hjärta och det var födseln av mitt första syskonbarn när jag skulle fylla elva och mitt andra när jag var femton. De fann snabbt hela mitt hjärta och all min tid tillbringades med dem. Jag vet att de älskade mig djupt. Jag var alltid där för dem. Dag som natt. Hade dem på helgerna då de vuxna jobbade. På kvällen och natten då de vuxna var ute. Lämnade och hämtade hos dagmamma. Var en extra vuxen trots att jag bara var ett barn. Sen tog jag beslutet att fly..med det tappade jag bort dem..vi gled längre och längre ifrån varandra. Idag känner jag stor skuld i att inte ha kontakten som jag hade då. Jag är inte längre den personen som de vänder sig till när livet krisar. Mitt äldsta syskonbarn träffar jag kanske en gång om året. Mitt andra lite mer än så och vi skriver lite då och då men dendär närheten finns inte där. Mitt äldsta syskon skriver jag också med i bland. Hen var i princip den som tog hand om mig som barn. Min trygga men ändå otrygga punkt då hen tidvis var utesluten från kärnfamiljen...det är så vi blev/är behandlade av donatorerna som gav oss livet. 

Mitt andra syskon har jag ingen kontakt med. Jag saknar inte hen. Hen har också haft hand om mig en del..men fy vad ont det gör när jag även vet att hen inte alls var en trygg och bra person..en som lärde mig saker som att man inte kan bestämma över sin egen kropp redan som tre/fyra åring. Familjen från grunden är splittrad och jag önskar än idag att jag hamnade i fosterhem. Ingen kunde bli värre än hur det var då. Att jag skriver detta idag är för att om en stund kommer syster med man och mellersta syskonbarnet och äter tacos för att fira fina Tiger som fyllde 10 år i går. Då blir jag påmind hur ledsamt det är att inte ha fler som man kan prata med ofta om så bara för att säga hur mår du osv..dessutom känns det som att de försvunnit längre och längre bort efter att jag blev inlagd för suicidförsök för första gången. 

 

..men iallafa i Tsdags på kvällen började jag att känna mig konstig. Helt från ingenstans började jag att spy. Mycket och konstant. Hela min kropp skrek. Jag hade frossa, mina mediciner kom upp igen och jag hade varit utan alkohol i 13 dagar. Abstinenserna fanns redan där men jag tror att detta var toppen. Hela natten hade jag frossa, kunde inte ens sätta mig upp i sängen. I onsdags pendlade jag mellan sömn och vakenhet men kunde fortfarande inte röra mig. På natten efter fick jag så ont i kroppen att jag var vaken från kl 1. Jag funderade på riktigt att gå till akuten men annat måste prioriteras så det blev inte av. Efter att ha lämnat skolbarnen gick jag hem och sov i fyra timmar. Kroppen fortsätter att göra ont, jag har feber och huvudvärk. 

Influensa säger säkert de flesta. Jag säger själv att det är abstinenser kopplat med att nu sa hela systemet ifrån. Du måste ta hand om dig själv. 

 

Jag ska se till att gå ner alla dessa kilo som jag gått upp de senaste månaderna pga medicinerna. Trappar ut Olanzapin, den är mot psykos/schizofreni och gör tyvärr att man blir sötsugen och hungrig jämt. Nackdelen är att jag i två dagar sett svarta små människor/skuggor(troligen barn) Kanske får det bli att de ändrar medicineringen. Något måste jag ha annars tror Märy att jag kommer att hamna i psykos. 

 

Idag är det då lite kalas för Tiger. 10 år har gått sen den stormiga eftermiddagen som hen dök upp. Kl 12 blev vi inskrivna på förlossningen 14.12 tog hen sitt första andetag ute i världen. Namnet var redan bestämt men sen vacklade vi lite. Hen fick heta annat i några veckor. Sen blev det ursprungsnamnet ändå som sedan dess ändrats till smeknamnsnamnet och sedan ett namn som är en annan variant men i grunden samma. Namnen jag benämner barnen med i bloggen är deras andranamn. Vi valde tre djurnamn som andranamn.  

Nu är hen 10 stora år. Mycket har hen gått igenom i sitt korta liv. Jag tänker varje dag på den styrkan hen besitter och att hen är sig själv och går sin egen väg. Jag hoppas att det alltid kommer att vara så.